Sorg… och kärlek

Det här med sorg. Eller vemod. Igår sade vi farväl till den ena av ungarnas första husdjur. En liten, uggletecknad, gul undulat. Hedvig. Hon hade något fel på ryggraden och blev inte mer än lite över ett år. När vi tog hem henne kunde hon flyga, men det gick sämre och sämre. De senaste 10 månaderna har hon inte flugit. Mera glidflugit med en liten krasch på slutet.
Å andra sidan har hon haft det bra, trots sitt handikapp. Hon klättrade väldigt bra, eller så stod hon och pep tills någon av oss agerade ”hiss”. Och den andra, stora undulaten skrek och väsnades om hon hamnade på golvet – så att vi skulle komma och hjälpa henne upp, eller att varna oss för att vara försiktiga, så att vi inte råkade trampa på henne. Hon var en riktig liten personlighet.

De sista dagarna kunde hon knappt stå, hon kunde inte använda vingarna men skulle ändå klättra. Hon var hos veterinären som konstaterade att inget var brutet och hon fick smärtstillande och ett återbesök om en vecka. Det var så vansinnigt plågsamt att se henne. Hon klättrade och föll, klättrade och föll. Och den stora sonen förstod vartåt det barkade. Så hon fick åka till veterinären, där de konstaterade att det inget fanns att göra för henne. Så hon fick somna in där.

Men sorgen! Den vrålande, nattsvarta och skoningslösa sorgen hos våra barn. När de förstod att hon var borta… Vi grät floder. Ja, jag också. Kanske mest för att barnen hade så ont i sina hjärtan och själar, men också för att denna lilla, lilla fågel har gjort ett sådant avtryck. Hon lämnar ett fågelformat hål i hjärtat efter sig.

Nu kommer ingen liten listig fågel att klättra upp för byxbenet, när hon tycker att man väntat för länge med att hjälpa henne. Eller kraschflyga ner på ens hjässa. Och det är den sorgen… att aldrig mer få säga godmorgon eller god natt. Det finns ingen mer tröst att ge än att finnas där, att torka tårarna, att påminna om att hon levt långt över vad hon skulle gjort i zooaffären eller hos någon annan, att hon fått kärlek och hjälp. Ett väldigt litet djur kan skapa en väldig sorg. Och det skär i hjärtat att se sina barn så olyckliga, men det är en del av livet.

Och vi har en fågel kvar. Som förtjänar kärlek, som har anpassat sitt liv efter sin handikappade kompis. Som också har hjälpt till, som har matat sin kompis, som har varnat och tagit hand om… Som nu ropar efter sin kompis.  Ja, sorg är svårt. Men den måste få finnas och den måste få komma ut. Hedvig är begravd på ett vackert ställe. Vi grät en gång till och hon lever i våra hjärtan och minnen. Ritualer är viktiga. För oss som lever. Vi är lite tilltufsade, men vi lever och vi minns. Tack för att du fanns hos oss ett tag, Hedvig.

Allt blir bra. Så småningom.
/Kajsa

Det här med kärlek… räcker det verkligen?

Det är väl den stora, stora frågan i livet… Räcker det verkligen med kärlek, eller ska man älska på ett speciellt sätt? Och nu pratar jag alltså inte kärlek i form av sex och speciella ställningar (jag vet nog att det var det ni tänkte på, era snuskhumrar). Jag pratar om kärlek – känslan man kan uppfyllas av och som man har ett behov att känna att någon i denna eländiga värld känner för en. Den kärleken, alltså.

Så här: Jag älskar mina barn.  Inget snack om den saken. Men älskar jag dem rätt? Visar jag min kärlek på rätt sätt? Är min kärlek vingar eller fotbojor? Älskar jag dem för den de är, eller för vad de gör? Sådana funderingar har jag en dag som denna. Och det tror jag att jag gör, för det mesta. Men ingenting är bra att det inte kan bli bättre. Så jag utbildar mig att bli en ännu bättre förälder.

Lite som att gå i terapi, fast lightvarianten. Man gräver inte i det förflutna utan tar ett handfast grepp om nuet och gräver där man står. Det började med ”U-regeln”. En formidabel regel, idé och begrepp: Man ger helt enkelt uppmärksamhet för det som är bra och seglar mer eller mindre förbi det som inte är bra. Sagt och gjort (och utprovat på barnen)… Det funkar! Denna löjligt lätta regel fungerar verkligen. I verkliga livet. Chockerande att man inte kan tänka ut en sådan sak själv. Men det är så klart lättare om man ser sig själv lite grand utifrån.

Ungarna gick bananas när den utprovades hemma. Det fanns liksom ingen gräns för hur mycket de ville hjälpa till. Inte så konstigt när de fick drösvis med uppmärksamhet för det. Och jag fick träna på att bita mig själv i kinden, när jag såg grejer som jag inte tycker är bra. Det gäller bara att komma ihåg att hålla kvar den där regel i huvudet. Även när det stormar och åskar och man inte tycker att det finns så mycket att plussa för.

Den här veckan funderar jag på vad jag älskar hos mina barn. Inte som de gör, utan egenskaper de har. En riktigt tydlig egenskap är humor. båda mina barn pendlar mellan knivskarp och ökentorr humor och den sedvanliga prutthumorn. Och jag älskar att de har så härlig humor. Båda barnen har tydliga etiska kompasser och integritet. Och massor av empati. Och det älskar jag.

Sedan är frågan om jag älskar dem på rätt sätt. Jag hoppas det. Bra dagar talar jag om för dem att jag älskar dem, är de är det ”värdaste” jag har. Men jag inser att jag kanske borde tala om vad det är hos dem som jag älskar (inte bara att de är fina, friska, underbara barn). Att det är deras personligheter och egenskaper som jag älskar och inte bara dela ut kärlek när de gör ”rätt”.

Ja, såna funderingar kan man ha en helt ordinär torsdag…

All is well
/Kajsa

Fredagskalops i soffan

Medan reklamen om chipsen (som ska ätas under mysiga former) just denna dag – fredag, sitter jag som en avdankad… jag vet inte vad… säck potatis i soffan. Visst känner jag mig lite mysig, men det kan lika gärna bero på vinet som på att jag inte sov bra i natt eller att det varit full sula hela veckan – även på kvällarna.

Så jag ägnar mig åt den vanligt förekommande fredagskalopsen (läs fredagskollapsen) i soffan. Med tom blick och målet inställt på sovmorgon i morgon.

Ungarna ska på aktiviteter, men inte svintidigt så det finns en chans. Att sova alltså.

Och jag har en hemläxa: att skapa lek- eller umgängestid med barnen (en kvart om dagen med vardera unge) och u-regeln. Uppmärksamhet och uppskattning för det som är bra, det andra får man försöka strunta i. För att få ett mer harmoniskt och roligt familjeliv. Och för att bli en roligare morsa. För trista morsor finns det nog av.

Och för att jag älskar mina barn, men det är väl underförstått?

All is well
/Kajsa

Tarzan-morsa eller bara klantmorsa

Ibland lyckas man så himla bra med saker att man borde bli misstänksam i stället för att bara sitta med ett belåtet flin på läpparna.

Som när min stora grabb skulle åka slalom på friluftsdagen. Och jag, i god tid, hyrde utrustning till honom. Allting klaffade. Grabben skulle bara behöva hämta ut sina grejer och åka. Och jag hade ordnat det. En hel vecka i förväg! Inte helt likt mig, så jag tog mig tid att le nöjt, ge mig själv en klapp på axeln och känna att jag gör saker för mina barn.

Men, och det finns alltid ett men, sen kom sjävaste veckan när skidåkningen skulle ske. Veckan inleddes starkt med att grabben kräktes i skolan. Och fick vara hemma i två dagar, även om han bara kräktes en enda gång. Dagen före avfärd fick jag ett SMS från grabbens lärare, som undrade om grabben mådde bra och skulle med till slalombacken; alla skulle ses på Brommaplan på morgonen. Jag fattade noll. Brommaplan ligger liksom på fel håll från den backen där jag hyrt utrustning. Så jag ringde upp läraren och fick reda på att de skulle till en annan backe!

Och det var ingen brist på information. Det var ingen ändring i sista minuten. Det var inte det att jag inte kan läsa (för det kan jag). Det var bara det att min hjärna hade bestämt sig för vart de skulle. Och det var fel backe. Vad gör man då? Man bryter ihop och kommer igen. Det är vad man gör. Efter ett gäng stressade samtal, SMS och googlanden kunde jag skicka sambo och grabb till en uthyrning nära oss (jättenära oss) och hyra utrustning. Grabben kom iväg, åkte slalom och kom tillbaka helskinnad. Slutet gott, allting gott.

Vad kan man lära sig av det här, då? Troligen ingenting. Mer än att saker sällan blir som man tänkt sig. Och att det kan löna sig att dubbelkolla saker. Och att det är lika bra att känna sig nöjd medan man kan.

All is well
/Kajsa

Löfte till mina barn (och barnet i mig)

Det var ett tag sedan jag skrev något här… Man kan säga att det hösten var överjävlig. Utan att överdriva. Eller överjävlig… Väldigt mycket stress och väldigt lite relax. Så kan man också uttrycka det.

När man har en sådan höst, ställs allt hopp till julen (för oss och för miljoner andra). För då! Då jäklar ska man slappa. Och mysa. Inte göra något, utan bara vara. Eller så kan man ha ett sjukt barn med 40 grader feber. Hela julen. Så kan man också göra. Förra året höll det andra barnet på att kräka sig själv till döds under julen, så det är väl inte mer än rätt att de får turas om att vara sjuka. Å andra sidan blir det ju automatiskt ett långsammare tempo om en i familjen ligger i feberyra. Man ska akta sig för vad man önskar.

Så efter dryga två veckors sena morgnar (min bästa gren) och sena kvällar ska vi alla tillbaka till grottekvarnen. Går väl så där, i ärlighetens namn. Ännu sämre går det när man ska upp och ha iväg ett av sina barn till tandläkaren klockan 07.10 (vi skulle alltså vara där 07.10) första dan ungarna börjar skolan. Tidiga morgnar är inte min bästa gren. Inte barnens heller.

Allting gick fint hos tandläkaren, inga hål eller så. Vi borstar noggrant och effektivt. Problemet kom när sonen skulle välja ”belöning”. Ni vet; suddisar, bokmärken, små djur av plast. Han hade bespetsat sig på en snurra (Hans bror hade fått en snurra när han var hos tandläkaren). Gissa om det fanns någon snurra. Nej! Sorgen var total. Orättvisan hade visat sitt fula nylle och dagen var en katastrof. Det hjälpte inte heller att mamman (jag) var helt oförstående. I ärlighetens namn fattade jag inte vad det rörde sig om och blev irriterad när det inte hjälpte med logik. Jag begriper mig helt enkelt inte på mina barn alla gånger.

Så… Mitt löfte är detta: Att försöka komma ihåg att ta ett steg tillbaka och vara nyfiken i min oförståelse. Att komma ihåg att när världen blir ett svart hål (kaos) för mina barn, är det mitt jobb att begränsa kaoset (jag har trots allt betydligt större erfarenhet av kaos). Att det alltid finns tid för en kram och en puss.

Och ja… jag gick och köpte en snurra i trä. Som han fick efter skolan. Kompensation är inte heller så dumt. Ibland.

All is well
/Kajsa

Vardagssemester

Så, två veckor i Skåne är över… Suck. Det var två regniga, stormiga, gråa veckor med några soldagar. Men Skåne visade sig ändå från sin bästa sida. Vi hann med att träffa kompisar, turnera runt på middagar och se både öst- och sydvästkusten på de soliga dagar som var. Härligt!!!

Vi hann också med en tur till Bakken (en bit utanför Köpenhamn), tillsammans med barnens kompisar och familj. Bakken är underbart; det är stort, med massor av restauranger och massor av åk! Och den gamla berg- och dalbanan i trä håller ännu. I år var lilla killen lite tuffare än förra året. Och eftersom jag är den (av oss vuxna) som påverkas minst av olika åk, så var det bara att köra en Stenmark ”Hä’ä bar å åk”. Den näst värsta (man åker som ett pariserhjul, fast fort och bitvis upp- och ner) åktes tre gånger. Sen var lillskrutten nöjd. Då återstod bara den värsta på hela nöjesfältet – en karusell där man åker både upp- och ner och kastas hit och dit… Ungen skulle på liv och död åka den med. Så vi gjorde det. När det började lugna sig (på slutet av åket) frågade jag om han var OK. Inget svar. ”men lilla gubben, mår du bra?” frågade jag igen. ”Ja”, kom det mellan sammanbitna käkar. ”Den här var i häftigaste laget, va?” sade jag. ”Ja”, kom det igen från de sammanbitna käkarna. Sen åkte vi berg- och dalbana ett par gånger för att lugna ner oss och då var allt bra igen. Vi var där i 10 timmar!

Jag tycker att det är härligt, när barnen provar på saker de inte vågat tidigare. Nästan ännu härligare är deras förmåga att erkänna att något blev för mycket, för stort eller bara för svårt.

Nåväl, nu är vi tillbaka på hemmaplan. Det monsunregnar, men man har i alla fall tillgång till sina saker, sina böcker, till Stockholms alla sevärdheter. Ganska skönt det också, även om det hör året faktiskt är det första året jag inte känt ”ah, asfalt… Härligt!” när jag kom hem. Havet, den salta luften… Jag saknar den. På riktigt.

Ungarna, däremot, leker med sina kompisar och har det jättehärligt.

All is well
/Kajsa

Linser

Linser… Inte sådana man äter, utan sådana man stoppar i ögonen. Och man inte har använt linser på ett par år. Isättning med visst besvär. Urtagningen involverade minst halva familjen. Vi pratar endagslinser här. Små, sladdriga och helt omöjliga att få tag på.

Steg ett är att svära och gräva runt. Steg två består av panik (och ännu fler, lite mer invecklade svordomar). Steg tre involverar sambon och två storögda ungar som ser honom stå och rota i mina ögon. Steg fyra inbegriper ögondroppar och att jag grävde ut dem själv.

Och linserna åkte in för att somliga i familjen påstod att vattnet var varmt och badbart. Det var INTE varmt. Kroppen hamnade i slagsmål med sig själv. Hjärnan försökte tvinga kroppen att gå i, medan kroppen kämpade emot. Tappert. Det blev oavgjort. Jag kom i halvvägs (naveln), men där fick det sannerlugen räcka.

Och det badet satte jag in linser för. Det tog nästan lika lång tid att få ut dem som att tvinga ner sig i havet. Fast jag fick faktiskt ut båda. Till sist.

All is well
/Kajsa

Ps. Titra gärna in på min ”strippblogg”.