Det är väl den stora, stora frågan i livet… Räcker det verkligen med kärlek, eller ska man älska på ett speciellt sätt? Och nu pratar jag alltså inte kärlek i form av sex och speciella ställningar (jag vet nog att det var det ni tänkte på, era snuskhumrar). Jag pratar om kärlek – känslan man kan uppfyllas av och som man har ett behov att känna att någon i denna eländiga värld känner för en. Den kärleken, alltså.
Så här: Jag älskar mina barn. Inget snack om den saken. Men älskar jag dem rätt? Visar jag min kärlek på rätt sätt? Är min kärlek vingar eller fotbojor? Älskar jag dem för den de är, eller för vad de gör? Sådana funderingar har jag en dag som denna. Och det tror jag att jag gör, för det mesta. Men ingenting är så bra att det inte kan bli bättre. Så jag utbildar mig att bli en ännu bättre förälder.
Lite som att gå i terapi, fast lightvarianten. Man gräver inte i det förflutna utan tar ett handfast grepp om nuet och gräver där man står. Det började med ”U-regeln”. En formidabel regel, idé och begrepp: Man ger helt enkelt uppmärksamhet för det som är bra och seglar mer eller mindre förbi det som inte är bra. Sagt och gjort (och utprovat på barnen)… Det funkar! Denna löjligt lätta regel fungerar verkligen. I verkliga livet. Chockerande att man inte kan tänka ut en sådan sak själv. Men det är så klart lättare om man ser sig själv lite grand utifrån.
Ungarna gick bananas när den utprovades hemma. Det fanns liksom ingen gräns för hur mycket de ville hjälpa till. Inte så konstigt när de fick drösvis med uppmärksamhet för det. Och jag fick träna på att bita mig själv i kinden, när jag såg grejer som jag inte tycker är bra. Det gäller bara att komma ihåg att hålla kvar den där regel i huvudet. Även när det stormar och åskar och man inte tycker att det finns så mycket att plussa för.
Den här veckan funderar jag på vad jag älskar hos mina barn. Inte som de gör, utan egenskaper de har. En riktigt tydlig egenskap är humor. båda mina barn pendlar mellan knivskarp och ökentorr humor och den sedvanliga prutthumorn. Och jag älskar att de har så härlig humor. Båda barnen har tydliga etiska kompasser och integritet. Och massor av empati. Och det älskar jag.
Sedan är frågan om jag älskar dem på rätt sätt. Jag hoppas det. Bra dagar talar jag om för dem att jag älskar dem, är de är det ”värdaste” jag har. Men jag inser att jag kanske borde tala om vad det är hos dem som jag älskar (inte bara att de är fina, friska, underbara barn). Att det är deras personligheter och egenskaper som jag älskar och inte bara dela ut kärlek när de gör ”rätt”.
Ja, såna funderingar kan man ha en helt ordinär torsdag…
All is well
/Kajsa
